idafem

Provar på det här med mobilbloggning och som det ser ut nu verkar det ju fungera helt okej. Ligger hemma hos mamma på madrassen på golvet. Fick lite hemlängtan idag när jag pratade med min nyupptäckta tvilling så jag for hit efter träningen :) även om man knappt hinner träffas så är det skönt att komma hem en sväng bara! Jag har funderat mycket på det här dom senaste dagarna, det här med hemlängtan och bortlängtan och längtan hit och dit. Ibland ser jag det lite som ett lyxproblem skapat av den perfekta världen, för egentligen, vad har man att klaga på? Men samtidigt, känner man sig ensam måste man ju få uttrycka de, eller hur? Just den senaste (okej, halvlänge) har jag känt att jag saknar något, någon. Det är ingen specifik person jag syftar på utan bara någon som finns där när man behöver de. Missförstå mig inte nu, jag har en superfamilj och kompisar som alltid ställer upp! Men jag tänker mer på en person som gör att jag känner mig trygg och omtyckt. En person som delar min dag, som gläds med mig och som hjälper mig igenom tyngre perioder. Jag märker på mig själv att jag börjar bli äldre också, jag värdesätter helt andra saker än vad jag gjorde för kanske fem år sedan nu när jag träffar människor. Tidigare var utseende och status viktigt, och jag kommer på mig själv ibland nu också att tänka så, men egentligen, för vems skull är det viktigt? Egentligen inte alls för min i alla fall. Om personen i fråga gör mig glad, får mig att känna mig trygg och tycker om mig för den jag är så finns det väl inget att tveka på? Nu låter det kanske som att jag träffat någon och slits mellan mitt "gamla" och mitt "nya" sätt att tänka men så är det inte tyvärr. Men det känns som att jag blivit mer säker på vilka kvalitéer jag eftersöker än vad jag var tidigare och det känns bra! Jag ger mig inte in i något bara för att slippa vara ensam, jag vill vara seriös. Förövrigt. Blir trött på tjejer som inte vet hur bra killar dom har.